Neråt inåt
Utvecklingen som vi haft, och som tänkts som positiv i flera hundra år nu, är uppåt framåt: expansion och klättring, utbredning och ökning, maximering och höjning. Det är orimligt. Ingen och inget räcker till för flerhundraårig utbredning och ökning. Det borde vara självklart men det verkar omöjligt för större delen av världen att förstå att vi inte kan bli mer rent fysiskt, att vi inte kan öka rent praktiskt. Det måste vara tvärtom, vi måste minska vår utbredning och vårt inflytande.
Ett sätt att ändra komplexa strukturer är att börja tänka och göra små vardagliga saker annorlunda, förändra det lilla. Det är till exempel extremt radikalt idag att nöja sig. Att inte vilja ha det senaste, bästa, det som någon annan har, utan tänka att det som är här och nu är bra. Att nöja sig är som en mindfulness-övning. På 1177 står det om mindfulness (eller medveten närvaro) att det ”är en metod som kan användas för att hantera bland annat stress, oro och smärta. Metoden går ut på att du fokuserar på nuet med hjälp av dina sinnen och din andning. Det går att träna upp sin förmåga till medveten närvaro. 1 Jag tänker att man kan utvidga det till att handla om mer än medvetandet och andningen. Det kan gälla alla rörelser, alla beslut och alla känslor. Alla relationer. Hur relaterar jag till den här pyjamasen? Är den bekväm? Varför är den min? Pyjamasen blir synlig som en relation som jag har ett ansvar för. Liksom min promenad till tunnelbanan på morgonen. Jag uppmärksammar delarna med grus mot asfalt, hur de låter och känns och luktar, delarna med bara grus, hur mjukt det är när hela grusplanen är mättad av regnvatten, delarna med lera, hur hala de är. Och delen med hus och fönster in till bostäder som ser ut som bilder i ett inredningsmagasin.
Vi och våra saker behöver inte bli mer, fler eller större. Att inte göra något är också bra, eller helt ok. Det aktiva är inte automatiskt mer värt. Om aktiviteten är destruktiv så är passiviteten bättre. Den som kränker, krigar eller tar sönder gör bättre i att låta bli. Det är så rotat i vårt samhälle att aktivitet är positiv. Att aktivera något är att ge det en plats och en mening. Men energi är en ändlig resurs. Precis som vi måste vila för att orka måste saker laddas, tankas och matas för att fungera. All rörelse kommer ur en kraft. ”Rörelser orsakas av krafter. Kraft är den process som påverkar kroppars rörelse genom utbyte av energi.” Och hur skapas energi? 2 Det är kapitalismens tiotusen-triljoners-fråga. Den som kan skapa energi blir stenrik. Eftersom vi behöver energi för att ta oss uppåt och framåt, hela tiden, expandera.
Jag reagerar med att göra tvärtom. Jag har börjat gå långsammare. Jag har slutat köpa saker. Jag har saktat ner allt görande. Jag har länge haft en misstänksam hållning gentemot klockan och tidhållande, men nu är den nästan hånfull. Samtidigt ingår jag i en ordning, har ett jobb, har möten, så jag passar ju tider. Men när jag får bestämma själv vill jag helst låta bli om det går. Men det är inte så lätt. Tidhållning är ett system för samarbete. Och samarbete är ju bra. Detsamma gäller pengar. Från början var de ett medel för utbyte. Och pengar är praktiska att ha. Jag har dem och använder dem. Jag kan inte tillverka allt jag behöver själv. Jag kan nästan inte tillverka någonting alls som jag behöver själv. Så jag behöver pengar.
Det expansiva görandet, handlandet och till och med tänkandet hyllas överallt. Hjältar och skurkar i mainstreamberättelser har samma mål: ta över världen, sedan resten av universum. Många verkliga kända människor verkar i samma slags berättelse. Bygg ett imperium, skjut ut något i rymden. Styr en kontinent, hota att utplåna allt levande på jorden. Äg motsvarande flera länders BNP, fortsätt vilja ha mer.
Det gäller också mentalt. Rörelsen vidare anses bättre än att stanna och se sig om eller tänka tillbaka. Framåtrörelse är synonym med själva livet. Att vända sig bakåt är att älta eller regrediera. Det betyder att vårt gemensamma eftersträvade tillstånd i förhållande till varifrån vi kommer och har varit är en slags minnesförlust. Eftersom vi inte vill se tillbaka så glömmer vi. Cyklerna för att upprepa historien blir snävare och snävare. Det syns i de rasistiska och fascistiska projekten. Man minns inte hur det gick till när de utvecklades och nu är vi där igen. I kapitalismen är det inbyggt i konjunkturerna, som en helt självskriven del av ”utvecklingen”. Marknaden kraschar var sjunde år, som ett urverk. Det ingår. Det är inte ens en nyhet som angår oss alla, utan mer som en intern angelägenhet i finansvärlden. 3
För att slippa delta så mycket i konsumtionssamhället, och bidra till de där cyklerna, lägger jag märke till sakerna som redan finns i min omgivning. Alla saker, med mindfulness. Skräp, bilar, matrester, kläder (min pyjamas), teknikprylar, skor, koppar, skedar, fat och glasögon. Jag har börjat skriva och göra konst om dem. Det har gett mig möjligheten att studera dem i detalj som om jag gick på förberedande konstskola och skulle skulptera en kålrot (den är min stoltaste formmässiga bedrift). Alltså, jag stirrar in i min garderob. Jag diktar om återvinningen: ”en kartong, en kartong, en kartong, en kapsyl”. Noterar hur förpackningar ser ut när de öppnats, hur olika slags öppnanden lämnat sina spår. Hur det var tänkt på ett sätt men blev öppnat på ett annat. Upp och ner, baklänges. Hur den som arbetat i månader med den öppningen och kanske till och med återförslutningsfunktionen arbetat helt i onödan.
Jag tänker på sakernas historia. Hur de har kommit till mig. Pyjamasen var en julklapp från min syster. Den är likadan som en pyjamas jag hade när jag var åtta år, som jag också fick i julklapp. Min syster köpte dem till hela familjen, så det är också som en slags uniform. Jag tycker om tidsloopen som skapas när jag tänker på mig själv i en likadan pyjamas för fyrtio år sedan. En annan sak, eller flera, som jag tänkt mycket på är min mormors sybehör. 4 När vi tömde mormor och morfars lägenhet tog jag allt som det var och lade i en kartong för att bevara ordningen som hon skapat. Den berättade något om henne som jag ville komma ihåg. Hur hon var både slarvig och noggrann samtidigt.
Jag förvarar också många saker. Tillsammans med min man har jag två förråd och tillsammans med mina föräldrar och syskon har jag en lada. Utöver det har jag tillgång till en rad hyllor och garderober och skåp. Jag reflekterar över olika slags ting och förhållanden som är en del av den konkreta tillvaron. Som en slags KBT mot den destruktiva effektiviteten. Det är ett sätt att relatera som kräver koncentration, stannande och noggranna observationer. Allting som stretchar tiden. Det betyder att jag befinner mig i en intensiv men långsam upptagenhet av det som kallas trivialiteter. Vilket gör att det finns plats för serendipitet. 5 Till exempel om barnen avbryter så är det positivt.
När jag var ny på mitt jobb var det sakerna jag lade märke till och hängde upp min ordning på. Nu är jag van vid kontoret. Jag ser det knappt. Så jag övar mig även där: går en annan väg, använder en annan penna, sitter annorlunda och så vidare. Aveffektiviserar rörelser. Det är användbart att inte ta för givet att jag vet i förväg hur något fungerar. Processer blir mer synliga så. Paradoxalt nog utgör det en form av effektivitet, för att det är så exakt. Mitt görande blir exakt anpassat efter min energi och min lust. Det återstår att se om det fungerar långsiktigt.
Till att börja med försöker jag vara en som tänker neråt och inåt: jag är här och jag är här. Det här är platsen. Jag stannar på den.
__
__
https://www.1177.se/liv--halsa/stresshantering-och-somn/mindfulness/
Luyendijk, Joris (2015). Simma med hajar: en resa mot finansvärldens innersta. Svensk utgåva Stockholm: Natur & kultur