På Fredagskvällen den 14 november 1975 kallades kommunalrådet Gustav Lundberg och tr.f. Kommunalingenjör Veikko Hopsu till Eskilsbacken gruvkontor, där ledningen för Surahammars Bruks AB, Spännarhytteförvaltningen, samt bergmästare Erik Knubb, Falun och geolog Folke Back, Ludvika, hade sammanträtt hela dagen för att undersöka en ökad sprickbildning i schaktet och för att besluta om om eventuella åtgärder på grund av detta. Efter inspektion av schaktet ansågs situationen vara så allvarlig att Engelbrektsgatan (länsväg nr 251) måste stängas av. På begäran av gruvägaren stängde personal från Norbergs kommuns tekniska avdelning av Engelbrektsgatan mellan Skolgatan 14 och vägkorsningen Skolgatan/Fraggvägen.
Sveriges geologiska undersökningar nr 71
Det här vet vi inte än. Det är sensommaren 2023 och vi sitter i en bil på väg norrut genom Västmanland. Jag i passagerarsätet och min vän Patrick Kretschek bakom ratten. Landskapet är fortfarande grönt omkring oss, men färgerna har börjat mista en del av sin spänst, en nästan omärklig skiftning innan det verkliga förfallet.
Radion är på och där pratar man om svinpesten. Samma dag har det kommit provsvar som bekräftar att de döda vildsvin som hittats i Västmanlands skogar, har burit på afrikansk svinpest. Ett stort område kring Fagersta och Norberg ska spärrats av, och inom den förbjudna zonen får inga människor vistas i naturen.
Skylt - svinpest
I Västerås har vi svängt in på riksväg 66 och nu åker vi nästan rakt norrut. Patrick gör en gest mot några figurer vid sidan av vägen och muttrar något, men jag hinner inte uppfatta vad det är, innan det försvinner bakom oss. Jag visar nästa gång, säger han.
Vi är på väg till Norberg, en bruksort i Västmanland som bara ett par timmar från Stockholm, men lite i bakvattnet bortom de mer trafikerade vägarna och utan järnvägstrafik. Patrick bor numera i Stockholm och arbetar som konstnär, men det var i Norberg han växte upp och de senaste året har han också haft en utställning i ett skyltfönster på ortens huvudgata. Där har han återskapat ett annat skyltfönster, från den nedbrunna fotobutiken Delins Foto, med hjälp av foton som ortsborna lämnar till honom. Delins var en institution i Norberg och ju fler bilder Patrick ställer ut, desto fler får han lämnade till sig. De pengar han fick av regionen för att göra utställningen är slut sedan länge, men arbetet fortsätter att växa. Det är därför vi kör upp den här dagen, i baksätet ligger en bunt med foton, och det var ett tag sen utställningen uppdaterades.
Mimerlaven i Norberg
Men det är inte det enda vi ska göra. 1975 skedde ett gruvras i Norberg. Patrick är för ung för att ha upplevt det, men det ritade om samhället och genom hela sin uppväxt har han hört historier om det. Vi vill ta reda på mer om raset och vi, eller framför allt jag, hoppas också på att lära mig något om hur det är att bo på en plats där risken för kollaps alltid är närvarande.
När man kör in i Norberg är det som att komma in köksvägen. Man svänger av i förväg, passerar låga villaområden och gör en onaturlig sväng tillbaka in mot centrum. Att ta sig dit på något annat vis än med bil är besvärligt, när stambanan drogs genom Bergslagen hamnade Norberg inte på linjen, och de järnvägsspår gruvorna använde sig av trafikeras inte längre.
Så snubblar man oväntat över huvudgatan. Tar man den sedan norrut kommer man till Centralskolan, men där tar vägen slut, och vill man fortsätta ut ur staden får man vända och köra runt ett stort övervuxet område inhägnat med stålstängsel.
På en tråd på ett nätforum har vi blivit tipsade om en person som vi borde prata med. Lennart Jansson är 84 år och kan ortens historia. Han bor i en villa inte långt från centrum, och medan han bjuder på kaffe på sin veranda berättar han om Norbergs alla gruvor. Vi har utsikt över gräsmattan och där den slutar går tomten över i ett skogsparti. Med en gest ditåt säger han att man bara behöver gå 200 meter genom skogen för att komma till ett gruvhål, och tillägger att det även ligger ett nedlagt blyertsverk uppe i skogen.
Gruvorna har varit en del av hans liv så länge han kan minnas.
”Jag är ju uppvuxen i Kärrgruvan, och farsan han var också gruvarbetare och timmerman i gruvan. Men gruvan var mer än en arbetsplats. Vi hade inga sanitära installationer i huset på den tiden, men i gruvan fanns det omklädningsrum för både herrar och damer, så dit gick jag för att duscha. Mor också. Så gruvan blev liksom ett centrum där folk samlades på fredagarna.”
När jag förklarar att det är gruvraset i Eskilsbacken vi vill veta mer om hajar Lennart till.
”Jaha, det raset, jag trodde först att det var de äldre rasen ni menade, de uppe i Källgruvan. De var ju mer dramatiska. Där var det fastigheter som försvann och man evakuerade massor med folk.”
Han funderar ett tag.
”Och sen det där i Axelsbacken på nittiotalet. Då evakuerade de folk och allt, men det visade sig att det inte var gruvan, det låg inga orter där, alltså gruvgångar. Det var en brunn som hade rasat”
”En brunn?”
”Ja, en djup brunn. Men raset i Eskilsbacken ja. Det syntes inte över jord, men det hade varit småras i de orterna även innan de stängde av området.”
Lennart berättar hur det först blev stor uppståndelse, folk som bodde i riskområdet evakuerades och vägarna drogs om. Senare brändes fastigheterna som låg innanför avspärrningarna ner, ett par tre hus som han minns det.
Jag funderar på hur det måste kännas att bo i en ort där marken riskerar att rasa under husen, och flera gånger också gjort det, och jag frågar Lennart om det inte är obehagligt, och om han tänker på det ofta.
”Nej, det gör jag inte. Det blir väl så om man är uppväxt med gruvor, det blir inte så dramatiskt. Och idag är det väl mindre risk också, när gruvorna är vattenfyllda. Då håller vattnet uppe trycket mot väggarna.”
”Och i byn i övrigt?”
”Nej, jag tror inte så många är oroliga. Och det här raset i Eskilsbacken, man såg ju inget på ytan, det var bara under jord.”
Norberg har varit en gruvort sedan åtminstone år 1303 då riksmarsken Torgil Knutsson skickade ett brev där det som senare skulle bli Klackbergs gruva, på andra sidan sjön från Norberg, omnämndes som Mons Ferri, järnberget. Men arkeologiska fynd visar att järnframställningen pågått på platsen i många hundra år innan dess, inne i själva samhället och runt om i skogarna och bergen. Här har man också funnit lämningar från Europas första kända masugn. Idag är alla gruvorna nedlagda och de flesta av lavarna, de torn som byggdes över schakten och där hissarnas motvikter hängde, har rivits eller brunnit ner.
Men fortfarande vakar den största av dem alla över staden. När Lennart ger mig skjuts ner till centrum pekar han ut byggnaden, 64 meter hög, och med en profil som en klumpigt ritad dinosaurie. Han släpper av mig vid Patricks skyltfönster, och passar på att prata lite med honom om fotona i fönstret och om Delins. Under tiden funderar jag på hur obrydd Lennart verkade vara över raset, och om det kunde bero på mina frågor. Samma vecka håller jag även på att förbereda en kurs i intervjuteknik, och en sak jag tänker ta upp med studenterna är risken för att ställa överdrivet dramatiska frågor, eftersom det ofta får intervjupersonen att släta över, eller svara så att svaren väger upp den överdrivna frågan. Var det så jag gjort, och fått Lennart att förminska rasets betydelse?
Norberg är centrerat kring Malmgatan och Engelsbrektsgatan, som är uppkallad efter bergskarlen och upprorsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Där, inte långt från korsningen, ligger Elsa Anderssons konditori, som brann ner 2015 men som återuppfördes i gammal stil, och som både före och efter branden varit en viktig träffpunkt. På Elsa Anderssons möter vi Margareta Rudolfsson, som är uppvuxen i Norberg. Inför mötet berättar Patrick att han var kompis med hennes son, och att han känner henne ganska väl, men han berättar också att hennes man var polis i Norberg och han fortfarande minns en känsla som kanske inte riktigt var rädsla, men ett slags särskild respekt när man träffade honom.
Margareta berättar om hur hon och hennes vänner brukade åka skridskor på gruvdammarna vid Tyskgruvan när de var små. Den kallades så eftersom det var en av de gruvor som haft tyska ägare och som övertogs av svenska staten efter andra världskrigets slut.
”När jag gick i skolan, fram till 1967 när jag gick ut, så sprängde man i gruvorna varje eftermiddag. Under förmiddagarna hade man gjort klart laddningarna och på eftermiddagarna sprängde man, och då ruskades skolhuset och glasrutorna om. Det var en upplevelse. Man satt på lektionerna och väntade på det.”
Precis som Lennart berättar hon om hur gruvorna fungerade som samlingsplats, och även som fritidsgård. Som barn var de inne i tornet i Mimerlaven medan arbetet pågick, de gick i trapporna hela vägen upp, för hissen fick de inte åka med. När de blivit lite äldre satt de och hängde utanför gruvan om kvällarna i gruvarbetarnas vilstolar.
Raset i Eskilsbacken fick hon reda på genom sin man polisen.
”Då var jag mamma till ett barn redan och bodde i andra änden av Norberg. Men nyheten spred sig som en löpeld och ett tag var det lite panik, skulle allt rasa? För det finns ju fler hål under
Norberg än det finns gator över jord.”
Oron höll i sig ett tag, men inte så länge vad hon kan minnas. Det som återstod av raset var framför allt de fysiska förändringarna i stadsrummet.
”Ja, det var ju det att vägen blev avskuren, den som ledde ut ur byn. Om man åkte från torget och skulle till Avesta, då åkte man ju alltid ut vid Eskilsbacken och rakt ut, men sen kunde man ju inte göra det längre.”
Norbergs sista gruva stängdes 1981. Då hade man nyss investerat jättelika summor i Projekt stål 1974, och bland annat byggt världens mest moderna masugn i Spännarhyttan och järnvägsvagnar som kunde transportera järnet i flytande form de 5 milen till Surahammars bruk. Så beskedet om nedläggning kom som en chock, och än idag säger en del av dem vi träffar om att det var något skumt med det, att det måste ha funnits dolda avsikter bakom att lägga ner de toppmoderna anläggningarna.
Vi tackar för oss och ger oss av söderut, förbryllade över hur lite spår raset tycks ha satt i samhället. Kanske hade Lennart rätt, kanske borde vi satsat på ett av de äldre, större rasen. De som svepte med sig hus och gårdar, och som lever kvar i folkminnet på ett annat sätt. Kanske letar vi efter en historia som inte finns, men vi fick i alla fall några nya namn, och vi bestämmer oss för att återvända snart.
När vi åker upp till Norberg igen har det blivit höst på riktigt. Patrick har en ny bunt foton i baksätet och vi pratar om klimatkollapsen och risken för att nå olika tröskelvärden och sätta igång ostoppbara processer. Sedan den borgerliga regeringen tillträde har de aviserat att de ska avskaffa den gällande klimatpolitiken och införa en ny, fortfarande med sikte på att uppnå klimatmålen. Men det enda de gjort hittills har varit åtgärder som ökat Sveriges utsläpp av växthusgaser, och någon ny plan har fortfarande inte dykt upp.
Den här gången säger Patrick till i god tid och jag håller utkik längs vägen. Där, säger han och pekar på en grupp skulpturer i människostorlek, modellerade i vit, grå och svart plåt. Det är Fagerstas stoltheter, The Hives. Fler skulpturer i liknande stil dyker upp längs vägkanten, men det framgår inte om de också föreställer The Hives, på färgerna verkar det så.
En av dem vi blev tipsade om att prata med sist vi var uppe är Kerstin Mood, som jobbar med besöksnäringen i Norbergs kommun, och som skulle kunna hjälpa oss att hitta vissa dokument som rör raset. Finns de alls, finns de sannolikt här, på övervåningen i den stora trävillan från 1800-talet som numera används som turistbyrå, men som också är kontor och arkiv.
Kerstin berättar hon att hon passade på att hälsa på hos hembygdsföreningen i huset bredvid medan hon väntade på oss. Damerna där svarade entusiastiskt att de kände till det mycket väl, men vilket ras menade hon? Det 1966, eller det i början av 60-talet. Eller det stora på 40-talet? Det har varit så många ras i Norberg.
Vi nickar och säger något om att det verkar vara så att bo i en gruvort och Karin instämmer. Jag frågar henne om hur hon själv upplevde gruvorna när hon var barn.
”Gruvorna, ja, de var som sophögar då, man slängde ner allt i dem, bilar, cyklar, gamla tvättmaskiner, och vi lekte på de där högarna. Killarna som var lite äldre och hade motorcyklar och bilar, de firade ner sig med rep lite längre och letade delar i motorerna som de kunde använda. När det blev lunch sprang vi hem, alla på en gång, för var man inte hemma då blev det ingen, mat. Sen sprang vi tillbaka. Men en dag när vi kom tillbaka var det bara vatten där vi lekt. Allt var borta.”
När gruvdriften slutade och pumparna slutade gå fylldes hålen med vatten igen, och det var bara tur att Karin och hennes kompisar inte var där när det nådde de mer ytliga orterna.
På övervåningen i trävillan, som en gång måste ha varit ett välbeställt hem, står metallskåp runt väggarna. I dem finns pappersmappar med bilder på gruvlavar, korrespondens från flera sekel och med mer eller mindre tydlig koppling till gruvnäringen, geologiska kartor och sen samma kartor i andra skalor. På ett långt bord i mitten av rummet har Kerstin tagit fram sådant med mer tydlig relevans, kartor över schakt och orter, över malmfyndigheter och en rapport om gruvnäringen i Norberg.
Vi identifierar Norberg bland färgerna som representerar olika bergarter och förlorar oss ett tag i en visualisering av hålrummen under staden. Det är lätt att gå vilse i materialet, men svårt att hitta exakt det vi är ute efter.
Norbergsfältet
Under sommaren och hösten har jag läst allt mer om Norberg och om gruvnäringen, men risken för ras tycks längre bort ju mer jag försöker finna den. Jag går in på kommunens hemsida för att se vad de skriver, och läser följande lakoniska rader:
”Gruvor är farliga miljöer där de mest uppmärksammade riskerna är fallolyckor och ras. Ras kan ske både långsamt eller som en våldsam kollaps. Risken för allvarliga skador är stor oavsett hur raset sker, men vid långsamma ras kan det finnas varningssignaler som kan upptäckas i tid.”
Under vårt sista besök blir jag åter medveten om hålrummen som öppnar sig under oss. Vi går längs Eskilsbacken tillsammans med Torbjörn Norgren. Han har varit politiker i ett lokalt parti och arbetat ihärdigt för att uppmärksamma kommunen, allmänheten och polisen på riskerna med gruvhålen under samhället.
Det är kallt i luften och på båda sidor av vägen ligger villor bland buskar och träd som just börjat tappa sina löv. Torbjörn förklarar att det var här som raset skedde, och att rakt under oss finns ett tomrum stort som Globen. Sen skrattar han till lite och säger att det är så de brukar säga, Globen, och att det väl är för att det är så lätt att visualisera det.
Tricket fungerar, plötsligt upplever jag marken som inte mer än en skorpa, något som kan brista vid en oförsiktig rörelse. En pickup kör förbi oss och parkerar vid ett av husen. Torbjörn nickar åt det hållet.
”Det där huset ligger alldeles vid kanten av orten, men jag vet inte om de känner till det, och jag vet inte om de skulle vilja veta det.”
Husen tar slut och på ena sidan tar ett stängsel vid. En stålgrind markerar var vägen in i Norberg tidigare gick, men nu är allt därinnanför sedan länge övervuxet och förvandlat till en slyig, vardaglig och högst odramatisk vildmark.
Skylt vid Eskilsbacke i Norberg
Norberg är full av liknande ickeplatser, mer eller mindre inhägnade. Här och där bredvid vägen kan man se gruvschakt, från ytan syns bara en murad stenring och några meter ner en svart vattenyta där gula löv flyter omkring. Att det faktiskt rör sig om ett schakt förstår man först om man läser den blå skylt som finns vid varje hål, med namn och djup: 68 meter, 113 meter, 46 meter. Det är Norbergsbon Thomas Thomsson som i ett entusiastprojekt börjat märka ut dem alla, de välkända gruvorna så väl som små obemärkta schakt i skogen. Totalt finns det 630 gruvhål i kommunen och ett par hundra av dem ligger i direkt närhet till bostadshus.
Torbjörn Norgren säger att efter att området i centrala Norberg spärrats av började man släppa på vaksamheten, bland annat körde man med anläggningsfordon innanför avspärrningarna och man dumpade rasmassor i ett slukhål, något som fick honom att kontakta polisen. Sedan ett tag tillåts också Engelbrektsloppet, Sveriges näst största skidlopp, att ta vägen över det område som tidigare bedömdes ligga i farozonen.
ABF i Norberg
Jag frågar honom om han är orolig för att det faktiskt ska rasa. Han svarar att det absolut finns en risk att det kommer att rasa, det har gjort det förr och kan göra igen, och det är kommunens ansvar att se till att det är säkert. Men så lägger han till.
”Men samtidigt går jag här nästan varje dag, och jag brukar skoja med frugan om hålrummen under oss. Så sådär väldigt orolig är jag kanske ändå inte.”
Vi tar farväl på huvudgatan utanför ABF, där det återskapade skyltfönstret från Delins huserar. Torbjörn berömmer modellen, men pekar på sockeln där putsen har spruckit så att teglet tittar fram, och påpekar att huset i verkligheten var i bättre skick än så. Patrick ursäktar sig med att det var roligare att bygga modellen på det viset.
När vi skiljs åt lånar Torbjörn oss ett häfte med Sveriges geologiska undersökningar, nummer 71, där kommunalingenjör Veikko Hopsu sammanställt information om Norbergs gruvor på 1960-, 70- och 80-talen. Där, äntligen, beskrivs raset i Eskilsbacksfältet 1975. Veikko Hopsu figurerar själv i berättelsen, när han kallas till gruvkontoret och är med och fattar beslutet att stänga av Engelbrektsgatan och evakuera de boende. Den här lätt dramatiserade, men kortfattade och sakliga beskrivningen är den bästa vi hittar om det ras som ritade om Norbergs karta, men som tycks glida allt längre in i glömskan.
Fagersta-Posten 17 november 1975
Men hur var egentligen reaktionerna när det hände? Även om få av dem vi pratat med minns händelseförloppet exakt, berättar alla om att uppståndelsen just där och då var stor, men att den lade sig snabbt. På vägen tillbaka får Patrick en idé. I grannorten Fagersta finns Fagerstaposten, den största lokaltidningen i området. På chans svänger vi förbi deras redaktion, som delar hus med Försäkringskassan, Skatteverket och ett par tandläkare. Vi ringer på, berättar att vi är mycket intresserad av vad som kan ha skrivits om en specifik dag i Norbergs historia och undrar om vi kan få titta i deras arkiv. Efter en stunds förvirring där vi ursäktar oss för att vi inte ringt och förvarnat dem, får vi komma in. Arkivet är inte digitaliserat än, men inbundna i mappar i otympligt broadsheetformat finns alla äldre årgångar av tidningen. Vi tar oss försiktigt genom de gulnande sidorna. Lördag 15 november, morgonen efter raset, finns inte. Tidningen kommer bara ut tre dagar i veckan, och så var det uppenbarligen på 70-talet också, så vi bläddrar vidare till måndagen. Där hittar vi ett stort uppslaget reportage om raset, evakueringen och hur huvudvägen in i Norberg fått stängas av. ”Sprickbildning kunde konstateras till 65 meter-nivån, liksom att det fortfar att rasa under jord” skriver man, men konstaterar också i en bildtext att ”Norbergarna inte är speciellt oroliga och uppskärrade över den rasrisk som föreligger endast några hundra meter från centrum. Det intrycket har i varje fall blivit resultatet av de kontakter FP har haft med ortsbor. Detta hänger väl samman med att de flesta är uppväxta på och i närheten av gruvbackarna. Och vana vid att det knäpper och knakar i jordens innandöme vid snart sett varje salva som skjuts av.” Vi bläddrar vidare för en uppföljning, men varken Eskilsbacken eller raset nämns i något av de följande numren, inte veckan därpå, inte nästa månad. När är vi närmar oss våren 1976, utan att ha hittat något mer ger vi upp och tackar för oss.
Lars Lovén