Den tionde brodern
”Året var 1914, året när kriget mellan Österrike-Ungern och Ryssland började. När det hade gått ett år, sa min pappa till mamma att packa något för barnen som vi kan ta med oss, eftersom vi kommer att behöva fly utan någonting. Det kommer att bli krig här, vi kommer att bli attackerade. Den söndagen gick pappa till gudstjänsten. Min mamma hade precis lagat en god lunch - hemlagad pasta med en kaninsås. Allt var uppdukat på bordet och hon sa att när pappa kommer tillbaka så äter vi. Men pappa hade sprungit hela vägen hem och kom in alldeles svettig och ropade: Skynda er, kom nu, de är redan nära.”
Så börjar intervjun med min slovenska farmor, som jag spelade in på ett kasettband när jag var barn. Efter många år på flykt kom familjen tillbaka till en by som var totalt demolerad. Under åren därefter började de om igen, och människorna i byarna grävde fram livet igen från högar av kroppar, granater och krossade hem. Samtidigt ritades kartor om, och länder blev andra länder i stora politiska förhandlingar.
Samtidigt som människorna i byarna gjorde vad de kunde för att överleva och bruka jorden igen, kom fascisterna till makten i Italien. De stängde allt och de förbjöd allt, till och med min farmors modersmål. Tillsammans med sin bror deltog hon i en amatörteater, de sjöng och spelade. Dessa kulturyttringar gjordes i smyg, utan fascisternas vetskap. De spelade den tionde brodern, ett slovenskt drama baserat på den första slovenskspråkiga novellen. Under en av föreställningarna kom två lastbilar med fascister in i lokalen; ”De hade döden på sina hattar, och här och här.” Hon visade med handen. ”De sa att om ni inte försvinner nu så kommer vi att spränga er alla.”
Det var upptakten till nästa stormaktskrig. Människor på så många platser balanserade i krigets fasor samtidigt som de försökte behålla kontakten med jorden, naturen och sin integritet, någonstans där mellan fronter och mitt i globala maktspel. Min farmor fick ännu en gång sitt hem bombat, med sin unga familj genomlevde hon hot och kränkningar. Men de levde. Ofattbart många andra andra hade inte samma tur.
Jag har gått tillbaka och lyssnat på farmor, vilat i hennes röst, i hennes skratt, ljudet av symaskinen som avtar ju mer hon berättar. Jag har låtit minnet söka efter hennes händer och den vakna blicken från länge sedan. Jag letar nog efter svar på det som sker idag. En öronbedövande tystnad. En våldsam oärlighet. För där, ser du, där hänger alla hänsynslösa krig och förtryckande system ihop i stora klasar. Då som nu, balanserar vår mänsklighet på en skör lina.
När olika typer av avhumaniserande företeelser normaliseras, aktiveras de också i hela samhällskroppen. Allt spänns åt mer och mer. Alla tror inte på humanitära principer. Vissa saker talar man tyst om i vissa rum, tills de rummen blir fler och fler, i värsta fall äter de upp hela staden.
Fascismen underhåller sin makt genom våld såklart, men också genom de många sår som bereder plats för våldet; trauma, utmattning, alla bollar som släpps, de som väljer att stänga fönstret eller vända sig bort, de med kapital och makt som kategoriskt väljer fel och i egenintresse.
Gränser förflyttas i en komplex struktur av lockande, trugande och belöning. Ett genomgående trick för att tillskansa sig makt är att kategorisera människor som bättre och sämre och spela ut dem mot varandra. Definiera kultur och identitet som farligt.
De spelar och spelar tills de globala positionerna hamnar i rätt fas, likt astrologiska stjärnbilder, och ondskan faller på plats. De som tappat kontakten med sin empati vet inte vad som hände. Ett pågående folkmord? Klimatkatastrof? Kolonialism? Ett rättfärdigande levereras i rutan med ett lugnt vänligt leende. Med vänlig hälsning.
Den tionde brodern. Jag läste att i vissa slaviska länder fanns det i urgamla tider en tradition eller myt, att om familjen får tio barn av samma kön i rad, så måste det tionde barnet lämna familjen. Dessa barn ansåg man ha övernaturliga förmågor, så som förmågan att kommunicera med djur och växter och att se in i framtiden. De skulle resa och bevittna världen från ett annat andligt perspektiv. Jag tänker på det som en mytologisk berättelse, de tionde bröderna och systrarna som lämnar den gängse normen för att viska med jorden. Kanske vänder de utvecklingen, kanske smular de sönder narrativet med sina stora hjärtan.
”I shall not eat or drink no more, or sleep beneath our roof; you will not hear about my death
But I’ll be there for yours.”
– Citatet är hämtat från Studia mythologica slavica III, The tenth child in folk tradition, av Monika Kropej.
————————————————
Nejlikan
”Jag hade köpt nejlikor, och hade lagt några stycken på varje bord i vaser. Jag tyckte om röda nejlikor. Plötsligt kom de in och sa; vad är detta. Perché il fiore rosso? Jag gömde en blomma i klänningslivet. Jag fick slänga resten.”
—————————
Strävsamma liv, har format och bänt reglarna
lyft bort de låsta dörrarna. Släppt in ljus och luft.
Format vattnets väg, skapat bättre villkor.
Levt och dött.
———