‼️
Den här texten tar avstamp i ett samtal jag hade med textilkonstnären Margaretha Eriksson Abenius strax innan jul 2023. Jag är också textilkonstnär med ett särskilt intresse för historieskrivning. Jag har fått i uppdrag att skriva en text om den textila konstens värde och hur den tar plats inom konstvärlden på nya sätt just nu. Jag tänkte fokusera på själva materialet i fråga, det material som jag vill påstå står allra närmast våra kroppar och dess erfarenheter. Jag undrar ofta varför inte alla inom konst håller på med textil? Det är så tacksamt! Många betraktare relaterar direkt till materialet fysiskt, förstår det utan förkunskaper och kan uppleva det taktila utan att faktiskt känna på det.
Min relation till textil började med att jag flätade ponny-manar när jag var runt sju, åtta år. Jag kommer ihåg känslan i händerna när jag klarade av att sammanfoga det tjocka hästtaglet till en riktigt bra och jämn fläta. Att arbeta med textilkonst innebär för många att sammanfoga fibrer på olika sätt och bygga en slags massa – eller kropp. Precis som ord läggs in i en text, läggs inslagstrådar in i varpen i vävstolen.
Jag frågade Margaretha vad hon kände inför det dödliga i textil? 1 Textil är ett material som formas starkt av de rum och kroppar som omger den. Margaretha svarade att ”det förgängliga är helt okej”. Det tycker jag var ett betryggande och roligt svar. Textil utger sig inte för att vara evigt som sten, eller hållbart som brons. Fibrerna böjer sig för sin omvärld och följer den, ibland dör dom, och återgår till sin ursprungsform som kanske är roten på en linplanta eller en liten del av ett granträd, som senare kan omvandlas till någon sladdrig viskosfiber på en HM-topp.
Mycket av teknikerna och metoderna som används inom textilkonsten kan utföras i hemmet, det ligger nära tillhands att till exempel plocka upp ett broderi eller en virkning. 2 Hemmet är också ett ok för det (ofta) kvinnligt dominerade textila hantverket, virkade dukar som aldrig kommer upp ur lådorna och noggranna lagningar som aldrig uppmärksammas. Men den här tillgängligheten till materialet är också det som har gjort att jag själv har kunnat arbeta med konst när jag fick barn, även om inget slår arbetsro i ateljén. För mig är ateljén en plats utanför hemmet där jag bor, en plats som har distans till andra sysslor som hela tiden behöver utföras: laga mat, städa, skotta, hänga tvätt och så vidare. Om jag arbetar med ett verk hemma så bygger det på att jag vet exakt vad jag ska göra, till exempel fålla ett tyg, eller stryka något.
Rytmen i det konstnärliga arbetet som utförs inom hemmets väggar måste, för mig, ha samma rytm som de andra husliga sysslorna. Denna rytm är svår att bryta och jag har svårt att lyssna till materialet på det viset som jag kan göra i ateljén. I ateljén finns plats för en process som är otydlig och har osäker utgång. I hemmet finns inte det utrymmet, det är för mycket annat där som behöver ha plats för osäkra utgångar.
Något av det fina med textil är att det alltid har ett specifikt användningsområde om man vill, ett verk kan även vara en gardin, handduk, tröja, mantel, överkast eller kudde. Ibland om jag inte vet vad ett verk är eller vad det betyder ger jag det en titel ifrån hemmet under processens gång, till exempel ”gardinen”. Min föreställning om en gardin hjälper mig att förstå vad verket kan vara, eller inte vara. Jag tar helt enkelt hjälp utav, (eller tar spjärn emot) textilens koppling till självklara objekt i hemmet.
Margaretha förhåller sig också, om än på ett annat sätt, till hemmets sfär i sina verk och genom sin metod. Hon broderar på ärvda kökshanddukar där varje fläck uppmärksammas. Fläcken är ett sätt för fibrerna att minnas vad de har varit med om, en riktig fläck går inte att tvätta bort. Den markerar en särskild tidpunkt och händelse, fläcken är ett vittne. 3
När Anders Behring Breivik sprängde sin bomb utanför en av regeringsbyggnaderna i Oslo 22 juli 2011, hängde Hannah Ryggens (1894–1970) vävda konstverk ”Vi lever på en stjerne” (1958) precis innanför entrén. Väven är fyra meter hög och tre meter bred. Den skadades men gick inte i tusen bitar som så mycket annat vid sprängningen. Den är nu omsorgsfullt lagad, men inte helt återställd. Ärren som blivit vid lagningarna har med mening lämnats synliga för att påminna om vidden av dådet och om att kärleken kan återuppstå, och omformas. Tack vare att väven var relativt mjuk och lätt klarade den sig undan total förstörelse. Materialets egenskaper som flexibelt och böjbart räddade den. 4 Ofta är det egenskaper som annars kan uppfattas som lite krångliga med offentliga verk – materialet upplevs som ömtåligt och kanske lite lynnigt. Och det är det. Att vara textilkonstnär innebär att lyssna väldigt noga på materialet och att veta när en ska bråka med det eller inte.
Ett textilt objekt som förenar mig och Margaretha är filten, vi har båda varit del av ett projekt som genom att göra filtar vill lyfta kvinnors arbete i Norberg med omnejd. 5 En filt är ett oändligt spännande objekt att jobba med. Många sorters textilier kan göra anspråk på att vara en filt men den måste användas för att verkligen leva upp till namnet. 6 Margarethas filt heter Bråforsfilten och utgår från mönstret på Bråforsduken med dess specifika lokala mönster. Men Margaretha har gjort tillägg i form av skogen och sjön Glimbohavet.
Skogen är ofta med i Margarethas bilder. Även gruvorna, vilka är en del av landskapet och människorna i Bergslagen. Bråforsfilten har använts konstpedagogiskt i olika workshops men fungerar även som ett verk i sig. Den är lite mystisk, precis som många av Margarethas verk. Någon eller något döljer sig bakom stygnen och i vecken som syns i bilderna. Textilen har förmågan att veckla ut flera lager av ett ämne, kanske för att den står emellan så många fält? 7 Genom att ha en fot i konsten, en i konsthantverket, en i slöjden, en i industrin, med mera, bjuder det textila in till oändliga förståelser och (om)formationer. De här formationerna kan inta oväntade positioner, och i bästa fall överraska oss.
Noter
Jag lånar här begreppet från kuratorn och textilkonstnären Evelina Hedin som 2018 kurerade grupputställningen Dödligt material på nu nerlagda Gustavsbergs konsthall i Gustavsberg utanför Stockholm.
Katarina Wadstein MacLeods bok Bakom gardinerna: hemmet i svensk konst under nittonhundratalet (2018) berättar mer om hur radikala idéer inom konsten ofta började i hemmet.
För den som är intresserad går det att läsa ett utdrag av Jennie Sorkins text Stain: On cloth, stigma and shame (2000) på sidan 55 i antologin The Textile Reader (2023), redaktör Jessica Hemmings.
Maarit Paasches bok Hannah Ryggen: threads of defiance (2019) beskriver Ryggens konstnärskap på ett utmärkt sätt.
År 2021 gjorde jag tillsammans med Malin Lobell, Klas Olsson, Jenny Berntsson och Lovisa Axén åtta filtar som fungerar som en slags mobil konsthall. Filtarna är inspirerade av Norbergsduken vars mönster med största sannolikhet har designats av textilkonstnären Märta Gahn (1891–1973). Projektet genomfördes inom ramen för Skogen mellan oss, som arrangerades av Konstfrämjandet 2021.
Textilkonstnären Birgitta Nordström undersöker i sitt pågående doktorandprojekt vid HDK-Valand betydelsen av bårtäcken och svepefiltar när små barn dör. En fin introduktion till hennes arbete går att läsa i Nordströms licentiatuppsats I ritens rum - om mötet mellan tyg och människa (2016).
Filosofen Gilles Deleuze har skrivit en bok som heter Vecket: Leibniz och barocken (2004). Där kan en tränga djupare in i begreppet ”veck”, och det är även en spännande text om spekulativt tänkande.
Åsa Dybwad Norman (f.1984) textilkonstnär, uppvuxen i Stockholm och bor idag med sin familj i Arvika i Värmland. Vid sidan av sitt konstnärskap är hon universitetslektor i textilkonst vid HDK Valand i Göteborg. Hon är utbildad på HDK Valand, Campus Steneby och Konstfack, och har bland annat ställt ut på Norrköpings konstmuseum, Art Lab Gnesta, Västerås Konstmuseum och Haninge Konsthall. I hennes konstnärliga arbete är textila tekniker som broderi och applikationer bärande men ofta landar hennes arbeten i än mer komplexa installationer där många tekniker och material samsas. Hennes arbete lyfter ofta upp kvinnors arbete och kunskap, både kollektivt och enskilt, och har ett tydligt intresse för den bortglömda delen av historien där kvinnohistoriska allt för ofta har placerats. Hon har arbetat med textila inom juridisk bevisföring och vilken relation damfotboll har till den svenska textilindustrin. Åsa har under uppväxten tillbringat mycket tid i Norberg där hennes släkt bor. Så har Norberg blivit ett hemma och hon minns särskilt besöken på ungdomsgården Unkan och de långa sommarloven i Hönsgärdet utanför orten. Åsa är inbjuden att skriva en text i relation till Margaretha Eriksson Abenius utställning.
Redaktör Kira Carpelan
Grafik form Lina Forsgren
Lina Forsgren (f.1991) är en grafisk formgivare som fått i uppdrag att tolka Margaretha Eriksson Abenius utställning och Åsa Dybwad Norman text med den textila konsten som ledsnöre. Lina är utbildad på Beckmans i Stockholm och har vunnit pris för sin formgivning av Svenska form, för hennes arbete med Riksteatern 2023. Lina har formgivit affischerna i utställningen.