Debutantpriset 2025 går till Lovisa Axén

Pressmeddelande 20250903

Utställning och stipendieutdelning med Lovisa Axén

Utställningen öppnar den 11 september 2025

Vernissage kl. 13–16
Diplomutdelning kl. 14
Utställningen pågår till och med fredagen den 12 december 2025,

Vi bjuder på enkelt tilltugg och dryck.
Fri entré. Tillställningen är alkoholfri.

Galleri VERA är ett microgalleri vid entrén till Norbergs kommunbibliotek.

Konstfrämjandet Västmanlands syftet med priset är att uppmärksamma konstnärer med anknytning till Västmanland som nyligen har avslutat sin konstnärliga utbildning. På så vis vill vi hylla nya konstnärer med band till regionen och stötta dem i början av deras yrkesbana.

Årets diplom är skapat av konstnären Margaretha Eriksson Abenius.

Juryn består av föreningens konstnärliga ledare och styrelse.

Juryns motivering:

"Konstfrämjandet Västmanlands debutantpris för konstnärer 2025 tilldelas den i Arboga uppvuxna Lovisa Axén för att hon med kraft uppgraderar det textila konstfältet och ger textil kropp åt en generation som föddes in i en värld av datorer, internet och pixlar.
Med en startpunkt i uppväxten på landsorten bildar hennes arbete över tid en sekventiell berättelse om de första som blev vuxna i det nya årtusendet, där fragment från gamingkultur, dataspelsgrafik, serier, mobiltelefoner och sociala medier bildar ett lika mycket analogt som digitalt lapptäcke. Hennes textila ihopknycklade ölburkar, laptops eller de gigantiska rosa underbyxor som hänger ensamma på tork i en tvättstuga någonstans på landet fungerar som ett självporträtt lika väl som ett generationsporträtt."

Lovisa Axén är född 1996 i Götlunda i Arboga kommun och gick ut Konstfack 2021 från kandidatprogrammet Textil. Innan dess studerade hon på Nyckelviksskolan och Beckmans Designhögskola i Stockholm. Efter sin examen blev hon antagen som residenskonstnär vid Textile Arts Center i New York och var sedan verksam som konstnär i Malmö där hon bland annat mottog Malmö stads kulturstipendium.

Lovisa är för oss extra speciell då hon tidigare var en del av Konstfrämjandets projekt Skogen mellan oss, där hon i rollen som sömmerska och assistent åt textilkonstnären Åsa Norman Dybwad bidrog till skapandet av Norbergsfilten, en konstpedagoisk filt som idag lånats ut till Pärlans, Norbergs biblioteks rullande bibliotek för barn.

För Galleri VERA har hon dessutom sytt de gardiner som är en del av microgalleriets permanenta inredning. Hon har även varit assistent åt Liv Strömqvist.

Sedan hösten 2025 bor hon i Uppsala där hon påbörjat en masterutbildning i arkivvetenskap vid Uppsala universitet.
Minne är något hon intresserar sig för i sin konstnärliga praktik, och om minne skriver hon också själv i utställningstext 2 som finns att läsa nedan.

Se och läs mer på Lovisa Axéns Instagram & hemsida.

Fördjupning

Utställningstext 1

I skuggan av ett tyg

av Patrick Kretschek

I den textila traditionen bor ofta en stark relation till ett hantverkskunnande, men arbetare inom den textila industrin och det textila yrkesskrået har sällan getts samma uppmärksamhet som de som arbetar med mer traditionellt manligt kodade material som järn, sten och trä. Den textila konsten har också länge förpassats till skuggorna av en konstsyn som gett högre status till annat än tyg. Att uppmärksamma konstnärskap inom ett textilt fält blir därför samtidigt ett sätt att aktivera den kvinnohistoria som ofta valts bort i våra arkiv och gemensamma berättelser. Historiskt sett är män och deras intressen i varje tid överrepresenterade, likt Hollywoodfilmen med sin historia av nästan enbart manliga hjältar. Men att berätta om det textila handlar inte om byta fokus från träsnideri till broder. Det handlar inte om att fixera och märka upp olika genus med olika materialval, utan snarare tvärtom. Det handlar om att skapa jämvikt och att justera i vår gemensamma berättelse, en berättelse som blir halt och irrelevant om en bärande del av den inte finns utförligt representerad och arkiverad. Målet är en förståelse för hur centralt det textila arbetet har varit i alla människors livshistoria. Att berätta om det textila kan vara att berätta om varje dag och varje kropp, var och en för sig eller alla tillsammans. Lika närvarande som elektriciteten varit i livet för den moderna människan har den textila historien varit. Det textila som minnen, en känsla mot huden, en teknik att foga mjuka bitar samman, något värmande över axlarna, en komplimang för ett plagg, skydd mot blåst, en fläck från mat eller ett brott, ett slitage på ett barns byxa och en ny knapp är alla exempel på vad vårt textila arv kan innehålla. Men tygets yta kan också spegla globala frågor genom sin våldsamma kolonial historia och hur vår samtida överkonsumtion av mode aktivt bidrar till både klimatkris och fortsatt exploatering av de mest utsatta människorna i världen.

Allt fler konstnärer väljer att kalla sig just för textilkonstnärer, ett begrepp som bara för 20 år sedan hade låg status och ofta användes för att särskilja det textila från de riktigt sanna konstnärerna. Genom att hylla en identitet som trampats på laddar man den med värde i en upphöjande aktivistisk handling. Det textila konstnärliga fältet gör idag också större anspråk på sitt eget värde än tidigare. Lovisa Axén är en del av det här fältet inom samtidskonsten, en grupp med kompetensen och fantasin att arbeta teoretiskt, konceptuellt, historiskt och aktivistiskt samtidigt som de behärskar sömmerskans, skräddarens eller vävarens kunskaper om det textila hantverket, men även poetens känsla för gestaltning, abstraktion och berättande. Därför är hon en viktig konstnär i en kollektiv rörelse av nyskapande som tagit ett traditionellt material till helt andra platser med nya berättelser. Hon är en egen konstnärlig värld och de indirekta berättelser om Västmanland som hon sytt in i sina verk handlar lika mycket om uppväxten på landsorten som om resten av världen.

Vi lyfter fram Lovisa som en konstnär från generation Z som obehindrat rör sig mellan tradition och digital kultur. Men hon kanske framför allt ska ses som en tidlös konstnärlig arkivarie som fångar världen omkring sig i sitt eget textila arkiv, bit för bit, stygn för stygn. Som hennes tygskulptur som i utställningen hänger uppe i taket på Norbergs kommunbibliotek. Verket ”The Feminine Urge To Feel Small” består av ett par rosa 2,5 meter breda underbyxor som hänger som på tork på ett streck förändrar ljuset som sipprar in från takfönstrernai biblioteksrummet och kastar vackra skuggor över den stora trärelief som den prisade lokala träsnidaren Olle Norberg en gång skapade inför invigningen av byggnaden 1974.

Utställningstext 2

Lovisa Axén egen text

"Jag arbetar med fragmenterade minnesbilder, delar av en helhet som har brutits upp eller splittrats. För mig speglar detta hur minnen sällan är sammanhängande eller tydliga, utan snarare består av fragment som är förvrängda, suddiga eller selektiva.

I mitt bildskapande kombinerar jag det analoga och det digitala. Genom att fotografera mina blyertsskisser och bearbeta dem digitalt kan jag se bildens beståndsdelar, pixlarna. När en bild pixeleras förlorar den skärpa och detaljer, vilket skapar en blockig eller suddig effekt beroende på upplösningen. Denna teknik fångar minnets tillstånd, där pixlarna blir en metafor för hur minnen formas och samtidigt löses upp.

Jag intresserar mig för processen där minnet övergår från en form till en annan, där betraktaren försätts i ett sökande efter betydelse. Genom att använda vardagliga föremål, exempelvis skjortknappar, som konstnärsmaterialskapas en intimitet i verket, en känsla av förståelse utan att tekniken bakom behöver avkodas.

Knapparna färgas för hand genom en långsam och metodisk process: vattnet värms upp, textilfärger tillsätts gradvis tills nyansen matchar pixlarnas färg i datorn. Ett verk kan bestå av tusentals knappar, noggrant färgade, räknade och sorterade för att inte blandas samman.

Minnet är skört och starkt, flyktigt när det står ensamt men hållbart när fragment sammanfogas. I mitt arbete speglas detta genom materialval och teknik. Jag syr samman knapparna med silk mohair-tråd, ett bräckligt material som först tycks ömtåligt, men som blir stabilt när det sys samman och bildar ett rutnät på verkets baksida.

Jag finner styrka i det som inte låter sig fångas, där minnesbilden tycks klar på avstånd men på nära håll upplöses i små fragment och skörhet. Det är här jag väljer att dröja mig kvar."