Konstfrämjandet Västmanland

2

Konstfrämjandet Västmanland

Irma Sohlman – initiativtagare till Ballongen -68

Irma Sohlman – initiativtagare till Ballongen -68

Om du bor på Råby har du troligtvis korsat vägar med Irma Sohlman någon gång, hon har varit råbybo sedan sent 60-tal och engagerar sig i det lokala välmåendet och gemenskapen. Bland annat genom de årliga vår- och höstfesterna. Hon var också drivande i Råbys 50-årsjubileum tidigare i år. Hon har skrivit om Råbys historia, ändå sedan stenåldern, och håller i resor i områdets historia, vilket har lett till att hon fått smeknamnet Stenålders-Irma bland barnen i skolorna. Hennes engagemang kan sammanfattas i att hon vill hålla ihop lokalsamhället och jobba emot de motsättningar som finns. Något hon gör med stor passion.

 

Vårt projekt Ballongen – lek på riktigt är en fristående fortsättning på Ballongen som fanns på Råby under vintern 1968-1969 (läs mer och titta på bilder från den gamla Ballongen längre ner i bloggen). Ett spännande, nytänkande projekt i dåtidens politiska anda vars idéer nu blossar upp på nytt. Men hur började allt? Irma Sohlman var initiativtagaren bakom Ballongen som skapade både positiva och negativa rubriker när den hamnade på en grusplan på Ringduvegatan.

 

Vår redaktör Max Green Ekelin träffade Irma för att höra henne berätta om när Ballongen kom till Västerås.

 

Året är 1968, Irma är relativt nyinflyttad på Råby och har fått jobb som dramapedagog (då kallat barnteaterkonsulent) med kontor högt uppe i stadshuset. Tidigare hade hon jobbat med Vår teater, teaterlokaler som byggdes i miljonprogrammen för att alla skulle få möjlighet att spela teater, i Stockholm.

 

– Jag sitter i tornet och läser Dagens Nyheter om Modellen (konstutställningen av den danske konstnären Palle Nilsen på Moderna museet) i Stockholm, det hette ju ”en modell för ett kvalitativt samhälle” och det var så häftigt. Här stod alla de saker som man själv hade tänkt. Nämligen att konsten är inga tavlor som man köper och säljer, utan konsten är barns lek, eller kreativiteten om man ska dra det längre.

 

Så en dag stod det i tidningen att Modellen var till salu för 2000 kr. Vilket i princip bara var ett berg av skrot som museet ville bli av med. Irma hade 2000 kr kvar i sin budget för teaterverksamheten och köpte skrotberget utan att någon annan visste om det.

 

Utan att veta vart det skulle hamna så ringde Irma till en kompis som jobbade på HSB och sa: ”Kan inte du tala om för dina gubbar att i Västerås så finns det nånting fantastiskt som kommer från Stockholm som heter Modellen!” I samma ögonblick befann sig skrothögen redan på några lastbilar påväg mot Västerås så att hitta ett ställe att ha allt på var minst sagt viktigt. HSB nappade som tur var på idéen eftersom de behövde ett dragplåster till sina nybyggda bostadsrätter. Först föreslogs en liten källarokal på ett par kvadratmeter men efter Irmas förslag lyckades de ordna ett stort uppblåsbart tennistält och Ballongen fick ett hem på Råby.

 

Konstnären bakom Modellen, Palle Nilsen och hans kompis Tommy Nilsson flyttade in hos Irma och tillsammans med entusiastiska västeråsare byggde de upp Ballongen på Råby. Något som var en grundtanke i projektet – Aktiv samverkan för gemenskap!

 

– Allting var kaos kan man säga, utom ungarna, de var de enda som kunde hantera det. Föräldrarna kunde inte göra så mycket mera än att stå ängsligt och se till att de inte bröt nacken när barnen hoppade i skumgummit.

 

I Ballongen fanns enorma skumgummiblock att hoppa i, stora hopptorn med rep att slänga sig i, breda rutschkanor och stora traktordäck som flera kunde gunga i samtidigt. Något som annars inte fanns på den tiden på grund av säkerhetsrisken. Det fanns färg att måla med och utklädningskläder att leka med. Barnen byggde kojor och långa tunnlar, något brandmyndigheterna var väldigt bekymrade över. Trots alla farhågor gick det bra.

 

Ballongen fanns på plats i 3-4 månader och människor från hela staden strömmade till för att vara där och leka och bygga. Vlt som tidigare skrivit kritiska artiklar, bad om ursäkt och rapporteringen blev positiv. Den plockades sedan ner och flyttades till Viksäng där materialet användes i en bygglekplats i ytterligare tio år.

 

Ett tag in i samtalet avbryter Irma, hon måste iväg. ”Dans för kvinnor i undergångsåldern” som arrangeras i Råby centrum står på dagens schema.

 

– Något jag ägnar mig åt som avkoppling säger Irma med ett leende när vi går iväg mot centrum.

Publicerat