Konstfrämjandet Västmanland

2

Konstfrämjandet Västmanland

Ballongenbloggen

Ballongenbloggen följer barnens arbete med konstnärer på Råby idag (nutid), men presenterar även historiska bilder och berättelser från bygglekar i Västerås (dåtid).

Vi bygger i skogen

Sommaren är snart här och Ballongen hänger i skogen ovanför Knytpunkten. Sågen och hammaren ligger säkrare i händerna, skapelserna utvecklas och nya tar form. Om ni är intresserade av barnens konstverk/skapelser/hus/kojor/figurer (ja, vad är det som händer uppe i skogen egentligen?) är ni förstås välkomna att besöka skogsdungen. Vi är alltid intresserade av vad som hänt där mellan våra besök!

Publicerat

Ballongen är tillbaka!

Nu är vårens Ballongenprojekt på Knytpunkten i Råby i full gång. Många nya ansikten och en del gamla finns bland deltagarna. Vi ser fram emot en spännande vår med alla konstnärliga barn!

/ Max, Anna och Dan

Publicerat

Anmäl dig till Ballongen i vår!

I vår kommer Ballongen tillbaka till Råby! Nu har alla barn i åldrarna 7-12 år chansen att rita, hitta på berättelser, bygga eller klä ut sig efter skolan. Konstnärerna Anna, Dan och Max vägleder barnen i arbetet med olika konstnärliga tekniker och material. I vår ser vi oss om i området och jobbar både inne och ute.

 

Låter det som något för ditt barn? Då är han/hon välkommen att anmäla sig till Ballongen på Knytpunkten (Fredriksbergsbadet)! Alla Råbybarn är välkomna att delta gratis varje onsdag under perioden 6 april – 25 maj kl 15-17. Vi bjuder på mellanmål. Träffarna avslutas med en konstfest på södra Råby för små och stora.

 

Antalet platser är begränsat. Anmäl ditt barn (namn och ålder) senast den 29 mars till: katrin.ingelstedt@gmail.com. Vid frågor ring Anna: 073-907 10 14 eller Katrin: 073-957 89 74. Vi bekräftar deltagande 1 april.

 

Vi ses på Knytpunkten!

Publicerat

Planering pågår

Arbetet pågår för fullt inför vårens och sommarens aktiviteter i Ballongen på Råby. I fredags träffades Ruben Wätte, Lucas Grind och Katrin Ingelstedt för att prata om utrymmet för fri lek. Hur kan man som konstnär arbeta med begrepp som frihet, risk och spänning (allt som hör leken till) på en plats som Råby? Naturligtvis börjar vi med att lära känna stadsdelen och dess invånare. Därför söker vi nu kontakt med Råbyungdomar som vill vara med och skapa en ny aktivitetszon i skogen på södra Råby i sommar. Är det dig vi söker, eller känner du någon som borde vara med? Kontakta Katrin!

Publicerat

Ruben Wätte och Lucas Grind

En hälsning från Ruben

Alla vi som arbetar med Ballongen – lek på riktigt på Råby blickar tillbaka på en händelserik höst med massor av energi, lek och fantasifullt skapande på Knytpunkten. Stort tack till alla barn som deltagit under hösten! Och stort tack till alla ni som hjälpt till att ordna med stort och smått för att barnen på Råby ska kunna skapa fritt på Knytpunkten. Ett särskilt tack till Magnus Hellström på IK Franke och Leif Lindberg på Mimer.

 

Nu samlar vi tankarna och erfarenheterna från hösten och återkommer med nya tag i vår. Då är konstnärerna Anna, Dan och Marcus tillbaka på Råby, men vi välkomnar också konstnären Ruben Wätte. Här kommer en liten hälsning från honom…

 

Hej!

Jag arbetar med konst. Därmed är jag fri att ägna all min tid åt det jag anser är den allra viktigaste uppgiften jag kan tänka mig: att skapa förståelse och förändring, både i mig själv och i den värld jag lever i. Det inre landskapet och det yttre är tätt sammanlänkade, jag rör mig i båda dessa lager av verklighet samtidigt och utforskar nyfiket det jag möter. Detta arbete måste av nödvändighet innehålla en stor samling av teorier och praktiker som kan komplettera varandra. Därför söker och finner jag nya användbara verktyg hela tiden, dels i psykologin, sociologin och filosofin, dels i olika aktivistiska traditioner för uppror och motstånd, men också i livet självt.

 

Den direkta erfarenheten är min allra främsta källa till kunskap, jag provar mig fram, och jag pratar gärna med andra som provar sig fram. Ibland kallar jag det jag gör för konstnärlig forskning, men det blir oftast lättare för människor att begripa om jag istället kallar det för utforskande konst. Det är ganska omfattande processer som byggs upp av en kedja av många mindre men ändå sammanhörande projekt. I slutändan kan det bli en bok eller något helt annat, men vägen dit är minst lika viktig eftersom det är där alla möten och experiment äger rum.

 

Det händer att människor undrar ”men var är konsten då?”, och det kan jag förstå. Jag arbetar inte med konst på det sätt som de flesta är vana vid, det beror på att konstnärens roll i samhället har förändrats snabbare än den allmänt accepterade bilden av konstnären. Konstnärens plats är inte längre i ateljén, utan ute i den verkliga världen, där alla möjliga situationer och relationer äger rum. Konstens plats är inte längre galleriet utan mitt ibland oss. Avskildhet kan vara nödvändigt ibland, men det finns ingen poäng i att gömma sig på sin kammare och arbeta i ensamhet tills man har ett färdigt ”verk” att ställa ut och sälja.

 

Svaret på frågan om var konsten är i mina arbeten måste bli: i processen, mer än i verket. Konsten finns i det sätt som jag närmar mig världen, i sättet jag arbetar för att förstå och förändra den. Jag hade aldrig kunnat göra det jag gör inom ramen för en given disciplin, vare sig det vore psykologi, sociologi eller något helt annat. Konsten är det enda fältet som är stort och fritt nog att rymma den typen av arbeten som jag gör. Konsten är min enda möjlighet att röra mig tvärs över alla föreställda gränser som annars sätter stopp.

 

Med det sagt så vill jag också nämna några av alla de saker som intresserar mig och som på ett eller annat sätt ingår i min konstnärliga praktik. Jag är väldigt intresserad av spänningsfältet mellan säkerhet och frihet som vi alla är tvungna att förhålla oss till. Jag är även intresserad av medvetandets begränsningar och möjligheter. Jag är intresserad av det djupt personliga, det delade sociala och de övergripande strukturerna i samhället, samt hur dessa tre olika skikt hänger samman. Jag arbetar ofta med deltagarbaserade processer för autonom forskning och folkbildning.

 

Inom ramen för ”Ballongen – lek på riktigt” kommer jag att försöka etablera en tillfällig plats där människor kan göra sig egna erfarenheter av mod och tillit, som en motvikt till all rädsla och kontroll som finns i oss, mellan oss och omkring oss i vårt samhälle. Jag heter Ruben Wätte och är bland annat utbildad vid Konstfacks kandidatprogram och masterprogrammet ”konst i offentligheten”.

 

Hör gärna av dig om du undrar något! Maila Ruben Wätte.

Publicerat

Ruben Wätte

Performance i "Den sfäriska skolan" av Ruben Wätte

Ruben Wätte, Bergspredikan, 2015

Vad är en bygglek?

Under 70-talet fanns det flera bygglekar runt om i Västerås. Med ett gratis medlemskap fick man vara där för att under uppsikt av personalen bygga och leka, men andra aktiviteter fanns också på schemat, som korvgrillning, fester, tygfärgning och mycket mer. Vissa bygglekar hade till och med bondgårdsdjur. Den mesta verksamheten skedde utomhus men det fanns också tillgång till lokaler. Kvartersgårdarna var öppna för ”fjortisar” och något yngre barn som inte fick vara på fritidsgården. Det var där vi bakade, färgade tyg och hade disco. Det fanns inte kvartersgård vid alla bygglekplatser, berättar Lotta Hallberg som jobbade som föreståndare på en bygglek på Råby ett par år efter Ballongen. Jag ringde upp henne för att höra hur det var.

 

– Vad var din roll på byggleken?

 

Vi i personalen fanns där för barnen och ordnade så att de kunde göra saker, vi inspirerade och satte upp vissa ramar också. Vi hjälptes åt tillsammans med barnen att städa på byggplatsen, och hjälpte till att starta aktiviteter för barnen, skaffade material till att baka, fixade virke och färger, ordnade med musik, men vi fanns också där för närhet och trygghet. Och såg till så att det inte hände nått, så att barnen kunde berätta om något hade hänt. Sen ordnade vi också sammankomster med andra bygglekar i stan men också med en teaterlek som vi hade kontakt med. Bygglekarna finansierades av kommunen. Vid ett tillfälle fick en del  personal från olika ställen i Sverige åka till Danmark på byggleksseminarium. Det var Nick Nilsson som höll i Seminariet vill jag minnas. Där hade idén verkligen blommat ut, de hade busiga getter, odlingar och planteringar. De hade tagit det steget längre.

 

– Vad var tankarna kring bygglekarna när ni höll på?

 

Att barnen skulle få bygga sin egen koja, känna att man fixar det. Och att alla barn skulle känna att de hade rätt att hålla på med det! Det var viktigt med skapande, mycket gemenskap och att man var där tillsammans på platsen. Det fanns ju personal där men det var mycket självständighet mellan barnen. Det mesta som finns nu är väldigt tillrättalagt, det var så öppet det vi hade.

 

– Vad var skillnaderna mellan bygglekarna och lekplatserna idag?

 

På en lekplats idag är det ofta färdiga saker, inte lika inspirerande, och mycket tillrättalagt. Lekplatserna i sig själva är inte lika konstruktiva, även om när det finns barn där så blir det livligare. På bygglekarna fanns anställd personal.

 

– Vad tänkte man kring säkerhet? Fanns riktlinjer/regler?

 

Man fick lämna pant för att få ut grejerna. På den tiden tänkte man inte så mycket på säkerhet. På Bäckby var barnen tvungna att ha träskor på sig men hos oss var det nog inte så, men det hände sällan några olyckor. Det fanns ju barn i olika åldrar där och de äldre hjälpte också att ta hand om de yngre.

 

– Varför tror du att bygglekarna försvann?

 

Ett problem var med ungdomsgäng som hade problem med missbruk. De kom dit på kvällarna och saboterade men annars vet jag inte riktigt. Jag kan tänka att det inte fanns så mycket utbud då, inte så mycket kommers, apparater eller prylar. Man var ju tvungen att göra nått! Det som kostade var lokaler och personal men annars var det billig verksamhet för staden. Vi hämtade ofta virke från soptipparna så det var inte dyrt. Men behovet kanske också försvann när fler barn fick fritids och liknande ställen att vara på.

 

– Berätta bästa minnet från din tid på byggleken?

 

Jag tyckte det var väldigt kul när man gjorde en grund till ett hus, man var flera stycken som hjälptes åt och så blev det en koja av det! Sen tyckte jag det var jättekul när vi hade disco och fest på kvartersgården, och man satte på den musiken barnen tyckte om och alla dansade huller om buller. Vi vuxna dansade med barnen och det kändes helt okej! Det var jättekul!

Publicerat

Vår egen utställning Pysselmuseet

I onsdags åkte vi engelsk buss till museerna på Karlsgatan 2. Där lekte vi, kollade på konst och historiska skelett, pratade med konstnären Kent Iwemyr och med alla dom som jobbar på museerna. Sen satte vi upp vår egen utställning Pysselmuseet! Gå dit och se, den sitter uppe på Länsmuseet till den 15.11!

 

Publicerat

Samtal under en workshop

Sofia Hassani är en av barnen från Råby som är med i Ballongenprojektet på Knytpunkten. Hon sitter och ritar Afghanistans flagga när vi samtalar och berättar att hennes familj kommer därifrån. Att hennes farföräldrar är kvar men att de gärna vill komma hit men att deras pass inte fungera för att det är krig där. – Jag gör flaggan så att jag kan tänka på dem när jag ser den. Förklarar Sofia.

Sofias kompis Sara kommer och avbryter det allvarsamma samtalet och frågar om hon inte ska sätta på sig sitt vänskapshalsband. De har gjort varsitt med olika utsmyckningar på, nät och pärlor. Sara är Sofias bästis och de går i samma klass. – Är ni systrar? kommer ett nyfiket barn och frågar. Nej! säger Sofia, alla tror att vi är systrar! Egentligen är de bästa kompisar. – Alla blandar ihop våra namn i skolan! De säger Sara till mig och Sofia till Sara!

Jag frågar hur det är i skolan. – Kul! Fast inte matematik. Bild är roligast. Säger Sofia. Just ja, du berättade ju förut att du ville bli konstnär och jobba med bilder när du blir stor. Vad tänker du då att du vill göra för bilder? – Typ, rita olika sorters fjärilar och personer och sånt som ska vara i tidningar.

Ska du också bli konstnär när du blir stor Sara?
– Nej, jag ska bli tandläkare. Säger Sara
– Men faktiskt, jag skulle bli typ bagare. Men sen sa jag typ konstnär. Men jag vill bli lite konstnär och bagare på riktigt. Bryter Sofia in.
– Jag vill bli tandläkare och konstnär säger Sara.

Shaban som går i Sofias och Saras parallelklass hör om framtidsplanerna och säger – När jag blir stor har jag har två drömmar, men de kan jag göra tillsammans. Vilka är det då? Dansare, alltså diskodansdansare och artist.

Under samtalets gång har Afghanistans flagga vuxit fram på Sofias papper.
-Undra hur de har tänkt att det ska vara såhär. Säger Sofia och tittar ner på den komplicerade bilden på flaggan. Vad tror du att det föreställer då? Frågar jag.
– En sån här moské och vete, en åker, och i moskén ett golv och en trappa.

Sofia är inte helt klar med flaggan när det är dags att avsluta för den här gången.
-Men ååh säger Sofia, får jag fortsätta nästa gång?

Det får man självklart, men vad är roligast här på Ballongen?
– Att man får göra vad man vill!

Publicerat

Sofia sitter gärna och ritar.

Minnen från Ballongen -68

Kerstin Gustavsson var runt tio år när Ballongen byggdes upp på Råby. Hon blev snabbt en hemtam besökare, inte så konstigt då hennes mamma är Irma Sohlman som var initiativtagare till projektet (läs mer om Irma längre ner i bloggen). Eftersom det var omkring 47 år sedan barnen lekte där är det förstås svårt att komma ihåg. Men när vi kollar på gamla bilder från Ballongen väcks minnen till liv.

 

”Det där tyckte man var ett otroligt fruktansvärt hopptorn kommer jag ihåg! Det var liksom den högsta klätterställning man sett. Det var ett stort hav med stora skumgummiblock som man hoppade ner i.” Säger Kerstin när hon ser den första bilden som är en översikt i Ballongentältet som visar det stora trätornet, rutschkanan, gungor och förstås massa barn som leker.

 

Vad gjorde du på Ballongen?

 

När jag var där så hängde jag mest eller var i någon avdelning där man målade eller gjorde andra saker. Jag var nog lite för stor för att klättra omkring. Det var väldigt mycket barn där kommer jag ihåg, fullt direkt när skolan var slut men det var nog också skolklasser och förskolor där på besök. Alla ungar som fick bestämma själva och kunde leka ute på gårdarna själva tog sig dit, men det var ju år -68, det var mycket mer att barn skötte sig själva än vad de gör nu förtiden.

 

När man läser om Ballongen och ser bilderna får man känslan av att det var som en slags fristad för alla barn. Känner du igen vad jag menar eller var det mer naturligt som resten av vardagen?

 

Själva miljön var ju jätteovanlig, det var den verkligen. Att det var så stort och så mycket att välja på. Och att det var meningen att man skulle göra saker. Det tror jag inte att jag sett eller varit med om någon annanstans. Men samtidigt så var det fria sättet att förhålla sig inte så främmande. Man lekte i varenda liten skogsskravel som fanns på Råby och det var så barn gjorde på den tiden, man var ute och drog omkring. Så på det sättet var det inte så konstigt för barn att vara fria där. Men det måste ha funnits vuxna där som hade koll men jag kan inte komma ihåg att det var nått man tänkte på.

 

Fanns det nån känsla av att det kunde vara farligt där inne?

 

Allt material var redan så använt och slitet redan när det kom, det var skrabbit och skitigt och kantstött på ett sätt så att idag skulle man inte kunna tänka sig att släppa in så många barn på en yta som såg ut så, med tanke på säkerhetsaspekten. Men man hade absolut inte känslan av att det skulle vara farligt, men sen så vet jag att det var ett par olyckor. En kille klättrade upp med slalompjäxor i hopptornet och bröt ankeln när han hoppade ner i skumgropen. Men det var ju inte så konstigt att det gick som det gick.

 

Men vad var det bästa med Ballongen tyckte du?

 

Att det var roligt! Och i mitt minne kände man sig trygg och lugn där vilket man kanske inte gjorde annars som 10 årig tjej på Råby, men där kände man sig säker. Det var vänlig stämning. Ingen som höll på och slogs och ingen som jagade varandra eller så.

 

Har du egna minnen från Ballongen? Vi vill gärna höra din berättelse, hör av dig till oss om du har egna minnen eller bilder!

Publicerat

Kerstin Gustavsson i foajén på Karlsgatan 2.